I förrgår låg jag och min flickvän och kikade på Saltkråkan. Plötsligt vänder hon sig om och torkar bort några tårar från mina kinder. Jag kommer på mig själv att vara långt inne i minnen från förr vilket gör att jag blir oerhört nostalgisk.
När jag var yngre reste vi ofta till en ö som ligger väldigt nära Saltkråkan. Vi levde väldigt likt de gör i filmen Saltkråkan vilket gjorde bidrog till denna nostalgi. Just denna scenen var det som utlöste det hela. Och jag känner att jag vill dela den med er alla. Jag känner själv att jag aldrig kommer att bli vuxen och kommer alltid att längta tillbaka till en barndom som hamnar allt längra utom räckhåll. Det gör ont...
Scenen börjar efter att familjen Melkersson varit nära att behöva lämna sin "snickargårn´" men lyckas av en slump att köpa den. Efter att de insett att alltihop är deras...
Vet du vad, din barndom ska inte hamna längre från dig, du närmar dig den igen då du så småningom får/skaffar dig barn! Det är härligt att få åka massor med snowracer igen, bygga legokreationer, rita, spela spel och äta kanelbullar till mellis. Att vara vuxen har ju också sina fördelar, men jag och Nicke brukar säga att vi blir aldrig vuxna i huvudet;-)
SvaraRaderaJa, du kanske har rätt Emilia! :o) Jag HOPPAS verkligen det :o)
SvaraRaderaKanske dags att sätta igång då? ;o)) Haha, får prata med tjejen idag ;o)))