Jag försöker att inte störa mig på de små sakerna i livet. Men ibland är det så evinnerligt svårt. Jag var ute och sprang en runda i morse vilket gick toppenbra. Redan igår bestämde jag mig för att jag efter passet direkt skulle hämta hunden och gå samma runda för att få extramotion.
Löprundan gick bra men jag märkte att 1 veckans dåligt leverne hade gjort sitt och jag var rejält andfådd och sliten när jag kom upp i lägenheten. Men jag hade ångan uppe och motivationen i behåll så jag letade fram hundens halsband och satte på honom det. Öppnade dörren och kom på att jag måste ha kopplet. Letar på hatthyllan, i lådan, soffan, bordet...ja, överallt. Men hittar det inte. Jag märker hur jag börjar tappa flåset och börjar istället hamna i den där sköna harmonin där man bara vill sätta sig ner och andas ut...
Hela tiden har jag hunden runt hasorna som ivrigt försöker berätta att han har en skitbra ide: "VI GÅR UT PAPPA!!! KOM! KOM! KOM!" Han snurrar runt och försöker få med mig ut hela tiden och jag blir bara mer och mer irriterad över hur i h-vete ett koppel bara kan dunsta.
När jag sen hör ett skall vid dörren skiter jag i alltsamman och går ut med hunden utan koppel runt kvarteret bara. Man blir ju bara för trött...
MEN, nu känns det bättre ändå och jag ska försöka vända upp o ner på lägenheten och fullfölja planen imorgon istället.
Nu är det snart frukost och lite "kontorsarbete"
P.s...katten jagar humlor på balkongen...D.s
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar