Oftast brukar jag inte ha min hund i koppel eftersom han är väldigt lydig. Det börjar med att det kommer en bil i ca 70 knyck och håller på att köra över oss bägge två.
Fattar inte hur man är funtad när man kör i 70 inne i ett villaområde fullt med backar och kurvor vilket ger NOLL sikt. Jaja, han lär väl sig när han får gråta sig till sömns efter att han kört över någon liten flicka som just kommit hem från skolavslutningen.
Vi klarade oss i alla fall och gick förbi en gubbe som stod och klippte häcken. Jag tittar ner på min hund och ser att han inte längre är där på min vänstersida som han SKA vara...vi har ju snackat om det han och jag...att han ska vara där...Jag tittar istället förvirrat till höger och ser hur Kalle (hunden) är i full färd med att kissa ner häck-klipparens brevlåda. Det finns inget värre än att skämmas i vuxen ålder. Jag vet att jag egentligen MÅSTE ha koppel på min hund. Men ...har det ändå inte och...nu får jag lida för det. Jag gör en uppgiven min och tänker be om ödmjukt och uppriktigt om ursäkt. Men efter att häck-klipparen och jag stirrat på varandra en stund så hör jag mig själv säga, "Sorry..." och går vidare...
Häck-klipparen tittar lite osäkert på mig och muttrar missnöjd, "Mmmm..."
Jag hade tjock tröja med luva och såg kanske lite ligistaktig ut, vad vet jag? Eller vad fan säger jag? Daniel Karlsson se farlig ut? Haha..jag är 1,73...who am I kiddin´?
Vi går vidare och träffar 2 pojkar i 5 års-åldern som börjar klappa Kalle. Nu kommer det bästa av allt...som faktiskt är ett klassiskt stand-up skämt, och finns i olika versioner. En av pojkarna tittar på mig efter en stund och spänner upp ögonen och får ett stirr i blicken som jag känner igen. Det brukar vara så när barn som brukar titta på mina program ser mig i verkligheten. Jag ler och säger, "Hej!", så vänligt jag kan. Pojken med tefatsögonen puffar med sin lilla armbåge på sin kompis och brister ut i ett fnitter. De viskar, fnittrar, och pekar på mig om vartannat.
"Hi-hi...det är ju DU...Du är Markoolio"
???????? Markoolio?? Tack för den...Det är i såna lägen man sträcker på sig och tänker för sig själv, "Det går bra nu..."
Knallar vidare en stund och vänder sedan. När jag går förbi häck-klipparens hus igen ser jag att han börjat påta i rabatterna istället.
"...springa omkring och pissa...kan man inte ha hund-fan i koppel?..." hör jag bakom häcken....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar